Hjälp mig..
Hej.
Jag har varit otroligt insluten i mig själv den senaste veckan. Det är som ett tvång; jag får inte skriva, jag får inte säga till någon om hur jag mår och hur jag känner. Kanske handlar det om självdestruktivitet? Jag vet inte, jag har aldrig kommit så nära mig själv som jag är nu. Det känns som att en hel väntesal sitter i mitt huvud och babblar och diskuterar ovesäntliga saker och repeterar onödiga ord (i själva verket är det mina egna tankar och min egen röst som ställer till med detta fanskap). Jag får huvudvärk av det här.
Har börjat svänga riktigt snabbt i humöret också. Från att vara glad och skratta så faller jag ner i ett svart hål och nästan bara nickar och skakar på huvudet som svar om någon frågar mig något. Det är som att något i mitt huvud säger åt mig att jag inte får berätta, jag KAN INTE berätta. Munnen blir fasttejpad, igensydd. Så jag får stå ut med att människor blir trött på mig, att dom tror att jag är sur. Jag dömmer dom inte, jag skulle också ha uppfattat det så. Men jag vill bara så gärna kunna PRATA, BERÄTTA, kunna SÄGA allt som jag tydligen inte FÅR för vad det nu är som styr mitt huvud..
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd att bli lämnad när min attityd speglar en riktig djävul ibland.
I själva verket är jag så rädd och ensam i mina tvångstankar och svårigheter, jag känner mig som en fucking alien.
Hallå? Skriv något? Säg något? Hjälp mig??
Jag har varit otroligt insluten i mig själv den senaste veckan. Det är som ett tvång; jag får inte skriva, jag får inte säga till någon om hur jag mår och hur jag känner. Kanske handlar det om självdestruktivitet? Jag vet inte, jag har aldrig kommit så nära mig själv som jag är nu. Det känns som att en hel väntesal sitter i mitt huvud och babblar och diskuterar ovesäntliga saker och repeterar onödiga ord (i själva verket är det mina egna tankar och min egen röst som ställer till med detta fanskap). Jag får huvudvärk av det här.
Har börjat svänga riktigt snabbt i humöret också. Från att vara glad och skratta så faller jag ner i ett svart hål och nästan bara nickar och skakar på huvudet som svar om någon frågar mig något. Det är som att något i mitt huvud säger åt mig att jag inte får berätta, jag KAN INTE berätta. Munnen blir fasttejpad, igensydd. Så jag får stå ut med att människor blir trött på mig, att dom tror att jag är sur. Jag dömmer dom inte, jag skulle också ha uppfattat det så. Men jag vill bara så gärna kunna PRATA, BERÄTTA, kunna SÄGA allt som jag tydligen inte FÅR för vad det nu är som styr mitt huvud..
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd att bli lämnad när min attityd speglar en riktig djävul ibland.
I själva verket är jag så rädd och ensam i mina tvångstankar och svårigheter, jag känner mig som en fucking alien.
Hallå? Skriv något? Säg något? Hjälp mig??
Inte lika hopplöst men benzosug
Tidig morgon: jag vaknade för en timme sen. Idag känns inte lika hopplös som igår. Idag känner jag för långa promenader och få ren luft i lungorna. Jag har andats färdigt i lägenheten jag sitter i, det är dags för något nytt, men tills dess får jag andas ny luft genom att gå ut. Det är nog bra för hela min kropp. Jag sitter inne alldeles för ofta och inte undra på att rummen krymper.
Jag är så förbannat sugen på benzo. Men jag har varit drogfri för länge för att kunna förstöra det jag har byggt upp. Men det vore mer än underbart att sväva fritt på Stesolid, roppar, iktorivil eller xanor.. Satan.
Jag är så förbannat sugen på benzo. Men jag har varit drogfri för länge för att kunna förstöra det jag har byggt upp. Men det vore mer än underbart att sväva fritt på Stesolid, roppar, iktorivil eller xanor.. Satan.
Om att ge upp..
Kroppen håller på att bubbla/samla ihop en stor soppa av ilska och trötthet som kommer explodera vilken sekund som helst. Det är svårt att avgöra hur det kommer att te sig, men antingen kommer jag få stora aggressionsutbrott eller så kommer jag bara att släppa taget om allt och ge upp. Kommer strunta i alla jävla räkningar, papper, uppgifter till skolan, hålla glöden uppe. Jag kommer ta mig fan strunta i att gå upp på morgonen.
För det är så jävla svårt att leva med min ADD, jag orkar seriöst inte längre snart. Jag är så trött, så utmattad, så tömd på energi.
Tanka mig, någon?
För det är så jävla svårt att leva med min ADD, jag orkar seriöst inte längre snart. Jag är så trött, så utmattad, så tömd på energi.
Tanka mig, någon?
Välkommen till min värld av ADD
Hej där ute, bokstavsbarn som diagnosfria, det spelar ingen roll vem DU är: alla är välkomna att från och med nu hoppa in i min berg och dalbana till värld.
Jag har i många veckor, månader, år? funderat över att skapa en anonym blogg då jag inte känner att jag kan uttrycka mig ordentligt på min officiella blogg. Dels på grund av att jag ibland skäms över mina svårigheters med ADD´n, boendestödet och andra hinder i vardagen, dels för att jag inte orkar med att försvara mig och förklara allt jag har skrivit när någon vän/bekant/anonym frågar om något. Jag har alltid haft svårt för att förklara: jag undviker det så gott jag kan, men om jag fick önska så skulle jag göra så att alla kunde läsa mina tankar, det tar för mycket på min energi att återberätta och göra mig förstådd för det känns som att ingen förstår mig ändå.
I denna blogg kommer jag ta upp saker som händer i min vardag i samband med ADD´n, boendestödet, psykiatrin. Jag kommer lägga upp tips, tankar och idéer. Jag kommer även skriva om mina åsikter om psykiatrin, skolors sätt att hantera neuropsykiatriska funktionshinder osv osv. Jag hoppas att ni har fått en bild av vad ni har att förvänta er.
Jag kommer inte att skriva vad jag heter eller andra personliga saker som kan förknippa mig till vem jag ÄR, jag ska försöka vara så anonym som det går och ändå försöka få god respons från er läsare för det är det jag behöver: få reflektera över saker som mina närmare inte förstår.
Har ni upplevt att vänner eller syskon inte har accepterat att ni har fått en diagnos på senare tid? Att dom tror att det är någon slags bortskämdhet? Det har jag, mitt syskon har verkligen inte förstått min situation och det gör ont. Det är inte bara mitt syskon som har reagerat på detta sätt utan även vänner. Jag har fått höra allt möjligt.. Allt skit ni kan tänka er. När jag fick en ersättningssumma från en försäkring för medicinsk invaliditet (vilket innebär kort och gott att jag fick en ersättningssumma pga att jag är tvungen att äta medicin för att fungera som människa) sa en av mina såkallade "vänner" "här jobbar man och sliter som fan och så kommer ****** och bara får pengarna i handen". DET kära läsare, gjorde ont! På den personen låter det som att jag bara knallade till försäkringskassan bad om pengar och fick summan i handen samma dag. Om denne jävel bara kunde sätta sig in hur jag har kämpat för att vara där jag är idag! Jag och mina föräldrar har kämpat genom ett rent kaos med droger, avgiftning, socialfobi, tvångstankar, trasslig skolgång, förjävlig ångest, dåliga relationer, aggressioner och allt som hör ADD´n till..
Nu väntar jag på att få min efterlängtade Asperger utredning. Jag tvivlar inte ett dugg på att jag har den diagnosen. Visst brukar det oftast vara så att ADD hör ihop med en annan diagnos som OCD eller Asperger? Jag har så mycket som stämmer in på Asperger och jag har även mycket tvång för mig men det berättar jag om om en annan dag.. Det blev mycket information för att vara första inlägget.
Tackar internet för att denna funktion finns; blogg! Så himla effektivt för oss som har svårt för sociala konversationer. Skrivandet är MITT sätt att bli förstådd.
Häng med mig på den här blogg resan nu och var inte rädd för att säga hej:)
Många kramar till alla er som kämpar (och till alla andra också såklart)
Jag ska verkligen försöka skriva så ofta som det går, men det kan bara ske när jag sitter alldeles ensam eftersom jag vill vara helt anonym och dessutom, som ni inbitna ADHD´are förmodligen redan vet: är det svårt att komma igång, påbörja saker, man tappar glöden.. Men jag ska försöka låta glöden vara denna gången. Jag ska verkligen försöka. Men jag hoppas på respons på vägen.
//Ett bokstavsbarn
Jag har i många veckor, månader, år? funderat över att skapa en anonym blogg då jag inte känner att jag kan uttrycka mig ordentligt på min officiella blogg. Dels på grund av att jag ibland skäms över mina svårigheters med ADD´n, boendestödet och andra hinder i vardagen, dels för att jag inte orkar med att försvara mig och förklara allt jag har skrivit när någon vän/bekant/anonym frågar om något. Jag har alltid haft svårt för att förklara: jag undviker det så gott jag kan, men om jag fick önska så skulle jag göra så att alla kunde läsa mina tankar, det tar för mycket på min energi att återberätta och göra mig förstådd för det känns som att ingen förstår mig ändå.
I denna blogg kommer jag ta upp saker som händer i min vardag i samband med ADD´n, boendestödet, psykiatrin. Jag kommer lägga upp tips, tankar och idéer. Jag kommer även skriva om mina åsikter om psykiatrin, skolors sätt att hantera neuropsykiatriska funktionshinder osv osv. Jag hoppas att ni har fått en bild av vad ni har att förvänta er.
Jag kommer inte att skriva vad jag heter eller andra personliga saker som kan förknippa mig till vem jag ÄR, jag ska försöka vara så anonym som det går och ändå försöka få god respons från er läsare för det är det jag behöver: få reflektera över saker som mina närmare inte förstår.
Har ni upplevt att vänner eller syskon inte har accepterat att ni har fått en diagnos på senare tid? Att dom tror att det är någon slags bortskämdhet? Det har jag, mitt syskon har verkligen inte förstått min situation och det gör ont. Det är inte bara mitt syskon som har reagerat på detta sätt utan även vänner. Jag har fått höra allt möjligt.. Allt skit ni kan tänka er. När jag fick en ersättningssumma från en försäkring för medicinsk invaliditet (vilket innebär kort och gott att jag fick en ersättningssumma pga att jag är tvungen att äta medicin för att fungera som människa) sa en av mina såkallade "vänner" "här jobbar man och sliter som fan och så kommer ****** och bara får pengarna i handen". DET kära läsare, gjorde ont! På den personen låter det som att jag bara knallade till försäkringskassan bad om pengar och fick summan i handen samma dag. Om denne jävel bara kunde sätta sig in hur jag har kämpat för att vara där jag är idag! Jag och mina föräldrar har kämpat genom ett rent kaos med droger, avgiftning, socialfobi, tvångstankar, trasslig skolgång, förjävlig ångest, dåliga relationer, aggressioner och allt som hör ADD´n till..
Nu väntar jag på att få min efterlängtade Asperger utredning. Jag tvivlar inte ett dugg på att jag har den diagnosen. Visst brukar det oftast vara så att ADD hör ihop med en annan diagnos som OCD eller Asperger? Jag har så mycket som stämmer in på Asperger och jag har även mycket tvång för mig men det berättar jag om om en annan dag.. Det blev mycket information för att vara första inlägget.
Tackar internet för att denna funktion finns; blogg! Så himla effektivt för oss som har svårt för sociala konversationer. Skrivandet är MITT sätt att bli förstådd.
Häng med mig på den här blogg resan nu och var inte rädd för att säga hej:)
Många kramar till alla er som kämpar (och till alla andra också såklart)
Jag ska verkligen försöka skriva så ofta som det går, men det kan bara ske när jag sitter alldeles ensam eftersom jag vill vara helt anonym och dessutom, som ni inbitna ADHD´are förmodligen redan vet: är det svårt att komma igång, påbörja saker, man tappar glöden.. Men jag ska försöka låta glöden vara denna gången. Jag ska verkligen försöka. Men jag hoppas på respons på vägen.
//Ett bokstavsbarn
