Välkommen till min värld av ADD
Jag har i många veckor, månader, år? funderat över att skapa en anonym blogg då jag inte känner att jag kan uttrycka mig ordentligt på min officiella blogg. Dels på grund av att jag ibland skäms över mina svårigheters med ADD´n, boendestödet och andra hinder i vardagen, dels för att jag inte orkar med att försvara mig och förklara allt jag har skrivit när någon vän/bekant/anonym frågar om något. Jag har alltid haft svårt för att förklara: jag undviker det så gott jag kan, men om jag fick önska så skulle jag göra så att alla kunde läsa mina tankar, det tar för mycket på min energi att återberätta och göra mig förstådd för det känns som att ingen förstår mig ändå.
I denna blogg kommer jag ta upp saker som händer i min vardag i samband med ADD´n, boendestödet, psykiatrin. Jag kommer lägga upp tips, tankar och idéer. Jag kommer även skriva om mina åsikter om psykiatrin, skolors sätt att hantera neuropsykiatriska funktionshinder osv osv. Jag hoppas att ni har fått en bild av vad ni har att förvänta er.
Jag kommer inte att skriva vad jag heter eller andra personliga saker som kan förknippa mig till vem jag ÄR, jag ska försöka vara så anonym som det går och ändå försöka få god respons från er läsare för det är det jag behöver: få reflektera över saker som mina närmare inte förstår.
Har ni upplevt att vänner eller syskon inte har accepterat att ni har fått en diagnos på senare tid? Att dom tror att det är någon slags bortskämdhet? Det har jag, mitt syskon har verkligen inte förstått min situation och det gör ont. Det är inte bara mitt syskon som har reagerat på detta sätt utan även vänner. Jag har fått höra allt möjligt.. Allt skit ni kan tänka er. När jag fick en ersättningssumma från en försäkring för medicinsk invaliditet (vilket innebär kort och gott att jag fick en ersättningssumma pga att jag är tvungen att äta medicin för att fungera som människa) sa en av mina såkallade "vänner" "här jobbar man och sliter som fan och så kommer ****** och bara får pengarna i handen". DET kära läsare, gjorde ont! På den personen låter det som att jag bara knallade till försäkringskassan bad om pengar och fick summan i handen samma dag. Om denne jävel bara kunde sätta sig in hur jag har kämpat för att vara där jag är idag! Jag och mina föräldrar har kämpat genom ett rent kaos med droger, avgiftning, socialfobi, tvångstankar, trasslig skolgång, förjävlig ångest, dåliga relationer, aggressioner och allt som hör ADD´n till..
Nu väntar jag på att få min efterlängtade Asperger utredning. Jag tvivlar inte ett dugg på att jag har den diagnosen. Visst brukar det oftast vara så att ADD hör ihop med en annan diagnos som OCD eller Asperger? Jag har så mycket som stämmer in på Asperger och jag har även mycket tvång för mig men det berättar jag om om en annan dag.. Det blev mycket information för att vara första inlägget.
Tackar internet för att denna funktion finns; blogg! Så himla effektivt för oss som har svårt för sociala konversationer. Skrivandet är MITT sätt att bli förstådd.
Häng med mig på den här blogg resan nu och var inte rädd för att säga hej:)
Många kramar till alla er som kämpar (och till alla andra också såklart)
Jag ska verkligen försöka skriva så ofta som det går, men det kan bara ske när jag sitter alldeles ensam eftersom jag vill vara helt anonym och dessutom, som ni inbitna ADHD´are förmodligen redan vet: är det svårt att komma igång, påbörja saker, man tappar glöden.. Men jag ska försöka låta glöden vara denna gången. Jag ska verkligen försöka. Men jag hoppas på respons på vägen.
//Ett bokstavsbarn
Yeah fuck them som ändå inte tror på mig. jag tror på mig
Jag googlade just på orden: "boendestöd" "pinsamt" och hittade den här texten, kände igen väldigt väldigt mycket, nästan allt faktiskt, förutom att jag inte är lika öppen att berätta för folk om min diagnos. Jag hade dessutom en privat försäkring sedan innan jag föddes, så jag fick ut 2 miljoner kr i samma veva som försäkringskassans beslut togs... skulle fly landet eller ta livet av mig om folk fick reda på det.
Har nyligen varit intrasslad i Aktema (en del av Norrköpings kommuns som ger dagliga verksamheter, eller i mitt fall praktikplatser (jobba gratis typ) då jag vägrar delta i meningslösa verkssamheter och skämmas ännu mer. Arbetsträningen/praktiken gillar jag dock för då kan jag säga att jag har ett jobb och jag gör en vettig syssla, i mitt fall jobbar jag på en större livsmedelsbutik).
Problemet är att de försökt skjuta in mig i LSS med boendestöd. Jag har idag äntligen sagt ifrån, och det blir inget boendestöd, skulle inte klara ångesten av alla skuldkänslor. Jag vet att jag är lite udda i huvudet på något sätt, och har svårt att få saker gjort, men jag lever hellre med att ofta ha stökigt och ibland rent smutsigt hemma, än att leva med pinsamt boendestöd.
Skulle de på min arbetsplats få reda på att jag har ett sånt, skulle jag aldrig gå dit igen, skulle nog flytta från stan tillochmed.
Jag har också utvecklat ett drogberoende i form av sömntabletter stilnoct (zolpidem) och kodein, dock gillar jag inte benzo, får bara djupare ångest på riktiga benzo, och blir manisk av dem, men zolpidem och zopiklon är underbart allt hemskt släpper alla tankar försvinner. På sommaren odlar jag opiumvallmo och cannabis på hemliga ställen på landet. Klarar inte tillvaron utan att distrahera mig antingen genom att läsa artiklar på nätet eller ta droger, lyssna på prat-radio och podcasts. Men att lämna min hjärna i fred och nykter, då kommer alla hemska tankar fram. Klarar inte det.
Saknar vänner IRL. Känner bara en person i min stad, Norrköping, och henne träffar jag bara typ en gång per år IRL, annars bara online. De vänner jag har via nätet är dock extremt nära. Jag och en kille i Stockholm som också har AS, är djupare vänner än typ några andra vuxna av det manliga könet jag vet.
Tyvärr träffas vi bara kanske vart annat år typ. För att vi är så dåliga på att få saker att hända.
Har bara haft två relationer med det andra könet i mitt liv, båda gånger träffade jag dem på IRC-kanaler för AS-folk, även om en av dem inte var AS själv. Vi gick extremt djupt in i varandras väsen, på ett sätt som jag tror få vanliga par gör trots att vi bara pratade på skype först i flera månader. Vi pratade 14 timmar i streck första gången vi pratade och vanligtvis 10 timmar om dagen på Skype i flera månader innan vi träffades IRL. Vi visste ALLT om varandra, även om hon var 4 år äldre och i USA. Tänkte flytta dit men då gick allt skit som det brukar för mig. Vi vistades visserligen länge hos varandra på turistvisum (ibland utgångna) hon hemma hos mig i Sverige, jag hemma hos henne i en liten småstad i storlek och stil med Ludvika, fast amerikansk stad så det går inte jämföra.
Har alltid trivts bättre med utlänningar och kännt mig mer lugn ju längre hemifrån jag är. Ingen som kan gissa att jag har neuropsykdiagnoser när man är i främmande land. Dessutom har jag alltid sedan jag var liten pojk typ 5 sett det som naturligt att vara intresserad av endast utländska tjejer.
I lekis var jag kär i en flicka från iran och lärde mig skriva på persiska, jag skrev hennes namn på persiska om och om och om igen med röd och rosa touchpenna och ritade hjärta omkring, sen gömde jag dem i väggen eller under sängen och hoppades att ingen skulle se dem fast att "Gud" (trodde inte på gud men ändå) skulle göra att hon blev kär i mig.
Hela min uppväxt undvek jag tjejer som jag fann attraktiva. För jag skämdes, de skulle aldrig gilla ett sånt freak som mig, trots att jag till det yttre var rätt normal, fast lite kortväxt. Trodde aldrig någon kunde gilla mig förrän jag var typ 23.
Hade ju blivit släpad till psykiater sen jag var 6 år och fått antidepp sen jag var 10 år, fick jämt massa dispenser i skolan och särbehandlades. Så därav fick jag självbilden som en misslyckad individ, ett freak.
När jag började gymnasiet sa en lärare "Det här är **** han har en mental sjukdom som heter Aspebergs sjukdom, så jag vill att ni ska vara extra snälla mot honom." Tänk dig hur jag kände då!
Jag hade aldrig avslöjat min diagnos till andra än familj, rektor och psykpersonal innan dess... så den dagen ville jag ta livet av mig, som tur var var de faktiskt snälla i mitt gymnasium, de mobbades inte så mycket under gymnasieåren.
Grundskolan däremot, var daglig mobbing, blev ofta kvarhållen efter lektioner och några killar brukade limma fast mig på en stol (ja limma mitt skinn fast i stolen!) och stoppa kvistar och kottar i anus på mig, sen när jag kom loss (extremt smärtsamt), fick jag våldsamma utbrott och kastade möbler omkring mig i klassen, en gång kastade jag en sax just när läraren klev in i det rummet den missade hans hals med några centimeter... självklart såg han inget av den föregående förnedringen och tortyren utan han såg bara vilken röra jag ställt till mig och skällde ut mig och hotade polisanmäla mig.
När föräldrarna fick höra om de utbrotten jag fick (efter att ha förnedrats i smyg vilket de inte kände till), ville de att jag skulle stängas av från skolan, de sa att JAG mobbade KLASSEN.
Hur nu en person, den tanigaste kortaste nördigaste, kunde mobba och skrämma en hel klass? Som tur var blev jag aldrig avstängd, för jag hade en väldigt bra rektor som såg igenom vad som egentligen hände en av de få vuxna på skolan som förstod vad som hände och var på min sida.
Fast trots att jag inte blev avstängd fick jag ha med mig en slag personlig assistent, i praktiken en slags "vakt" som var brevid mig hela tiden så att jag inte skulle störa stämningen, men det förde det goda med sig att ingen vågade mobba mig med min "vakt" närvarande hela tiden, bara på bussen hem, och bara om den var tom på vuxna resenärer, men det kan man kanske tåla.
Hade även en fransklärare som var en rund och glad tant med varmt sydeuropeiskt temperament som alltid skyddade mig i hennes klasser.
Förlåt att jag skrev en kommentar som blev lika långt, om inte längre, än ditt ursprungliga inlägg.
