ettbokstavsbarn

Hej.

Jag har varit otroligt insluten i mig själv den senaste veckan. Det är som ett tvång; jag får inte skriva, jag får inte säga till någon om hur jag mår och hur jag känner. Kanske handlar det om självdestruktivitet? Jag vet inte, jag har aldrig kommit så nära mig själv som jag är nu. Det känns som att en hel väntesal sitter i mitt huvud och babblar och diskuterar ovesäntliga saker och repeterar onödiga ord (i själva verket är det mina egna tankar och min egen röst som ställer till med detta fanskap). Jag får huvudvärk av det här. 
Har börjat svänga riktigt snabbt i humöret också. Från att vara glad och skratta så faller jag ner i ett svart hål och nästan bara nickar och skakar på huvudet som svar om någon frågar mig något. Det är som att något i mitt huvud säger åt mig att jag inte får berätta, jag KAN INTE berätta. Munnen blir fasttejpad, igensydd. Så jag får stå ut med att människor blir trött på mig, att dom tror att jag är sur. Jag dömmer dom inte, jag skulle också ha uppfattat det så. Men jag vill bara så gärna kunna PRATA, BERÄTTA, kunna SÄGA allt som jag tydligen inte FÅR för vad det nu är som styr mitt huvud..

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd att bli lämnad när min attityd speglar en riktig djävul ibland.
I själva verket är jag så rädd och ensam i mina tvångstankar och svårigheter, jag känner mig som en fucking alien.

Hallå? Skriv något? Säg något? Hjälp mig??